-------------------------------------------------------------------------------- TEXTEN éR SKRIVEN AV EDDIE JANSSON -------------------------------------------------------------------------------- DET ENGELSKA SPRèKETS HISTORIA ------------------------------ Det Engelska sprÜket Ñr ett vÑstgermanskt sprÜk, som talas i Storbritannien, Irland, USA, Kanada, Australien Nya Zeeland och i mÜnga av de fîre detta brittiska kolonierna i Afrika och Asien. Engelskan pratas av c:a 300 miljoner mÑnniskor, och Ñr dÑrmed det mest talade sprÜket i vÑrlden, efter kinesiskan. Sedan fîrstavÑrldskriget har dess betydelse som internationellt sprÜk bara vÑxt. Engelskan har ocksÜ "smittat" av sig pÜ mÜnga andra sprÜk, inte minst svenskan, den finns speciellt mycket inom omrÜden som sport, reklam, teknik och film. Engelskan har utvecklats ur det sprÜk som talades av de germanska folkgrupperna - angler, saxare och jutar - som pÜ 400-500-talet invaderade britannien. De kom frÜn den tyska nordsjîkusten och frÜn sîdra Jylland och de talade nordtyska och skandinaviska dialekter, vilka vid denna tid inte alls skilde sig sÜ mycket frÜn varandra. Under slutet av 800-talet vÑxte ett Fornengelskt skriftsprÜk fram vid kung Alfreds hov i sydvÑstra England, det var tidigare Ñn vad som skedde i de andra germanska lÑnderna. Fornengelskan hade vid denna tidpunkt utvecklat flera sÑrdrag gentemot ursprungsdialekterna. Den var dock fortfarande ett rent germanskt sprÜk, som inte skilde sig mer frÜn de sprÜk som talades pÜ andra sidan nordsjîn Ñn danskan gîr frÜn svenskan idag. De skandinavier som frÜn 800-talet till 1000-talet erîvrade och bosatte sig i de norra delarna av england ("Danelagen",de delar av England som lîd under dansk lag.) hade dÑrfîr inga som helst problem att gîra sig fîrstÜdda i sitt nya land. De fîrsta fîrÑndringarna i engelskans utveckling kom under den medelengelska perioden, frÜn den normandiska erîvringen 1066 till slutet av 1400-talet. Det engelska sprÜket levde i bîrjan av denna period endast som folk sprÜk: hovets, adelns och ÑmbetsmÑnnens sprÜk var alltjÑmt franska. Det fanns dÑrfîr inte lÑngre nÜgon grogrund fîr ett gemensamt engelskt rikssprÜk. De regionala dialekterna levde fîrstÜs kvar och utveckaldes vidare, och i avsaknad av en gemensam rikslikare slipades dialekterna mot varandra. Engelskans formlÑra fîrenklades starkt, och den îvriga grammatiken fîrÑndrades jÑmsides hÑrmed. MÑngder av frÑmmande lÜneord togs upp i sprÜket, och dÜ sÜklart frÑmst frÜn franskan, men sÑrskilt i de norra delarna av england togs ocksÜ det skandinaviska sprÜket upp. Ett gemensamt engelskt skriftsprÜk bîrjade uppstÜ mot slutet av 1300-talet, i och med att hovet och administrationen alltmer îvergav franskan, Ett exempel Ñr Wycliffes bibelîversÑttning och Chausers Canterburytales. SprÜket i dessa Ñr mycket olikt forn- engelskan, trots att endast 300 Ür fîrflutit. Chauser kan lÑsas med nÜgorlunda fîrstÜelse av nutida engelsmÑn, medan kung Alfreds fornengelska Ñr ett helt frÑmmande sprÜk. De stîrsta fîrÑndringarna inom engelskan under den nyengelska perioden frÜn slutet av 1400-talet har gÑllt uttalet. Dessutom har en del nya grammatiska fîreteelser uppkommit, sÜsom 'do' omskrivning vid progressiv form: is stitting. Den engelska stavningen Ñr Ülderdomlig. Den Ñr i stort sett likadan som de former som anvÑndes av den engelska boktryckarkonstens fader, Caxon. Under 1700-talet har praktiskt taget inga fîrÑndringar i stavningen skett. Det engelska sprÜket rîjer Ñnnu sitt germanska ursprung genom dess ordbîjning och ordform, och sÜ gott som alla sprÜkets vanligaste ord éR av germanskt ursprung. Men en mÑngd allmÑnt brukliga ord Ñr inlÜnade frÜn franskan under den medelengelska tiden, och det mesta av det litterÑra och vetenskapliga ordfîrrÜdet kommer frÜn latinet och i viss mÜn frÜn grekiskan. Stora delar av detta ordfîrrÜd har nu, till stor del tack vare engelskans vÑrldssprÜksstÑllning, blivit internationella. I ett engelskt lexicon av medelstorlek (ca 100000 ord) Ñr ungefÑr 60 procent av uppslagsorden av latinsk ursprung. Fîrekomsten av sÜ mÜnga latinska och franska lÜneord gîr att man ofta kan vÑlja mellan ett folkligare germanskt och ett lite mer litterÑrt latinskt uttryck. Det brittiska rikssprÜket, standard English, bygger betrÑffande uttalet, i huvudsak pÜ sprÜkbruket hos de bildade îverklasserna i sîdra england. Fram till 1900-talets bîrjan var det sprÜk som talades vid de fîrnÑmsta privat- skolorna och vid Oxford och Cambridge som satte normerna. Men efter andra vÑrldskriget har denna sprÜkvariants prestige nÜgot bleknat. Regionala varianter av rikssprÜket, frÑmst dÜ londonomrÜdets, har fÜtt îkat anseende. Dialektala fîrÑndringar inom sprÜket Ñr i england, liksom i andra lÑnder, stîrst i de lÑgre socialgrupperna. Den Amerikanska Engelskan ------------------------- Den amerikanska engelskan skiljer sig betrÑffande skrift- sprÜket mycket lite frÜn den brittiska. PÜ nÜgra punkter har man modifierat stavningen, st t.ex. stavas Ñndelsen -our i regel -or. Uttalet av den amerikanska engelskan Ñr Ütminstone bland de bildade skikten fîrvÜnande enhetligt. Den mest spridda varianten, som nog kan betraktas som amerikansk standard, brukar kallas general American. Avvikande huvuddialekter Ñr Southern, utmÑrkt av en "sjungande" intonation ("Southern drawl"), och New England varianten, som ligger mycket nÑra den brittiska standard- engelskan. Det finns ingen som helst anledning att kalla den amerikanska engelskan fîr ett sÑrskilt sprÜk. MÜnga brittiska dialekter - exempelvis den folkliga londondialekten cockney - avviker mer frÜn standardengelskan Ñn de nyss nÑmnda amerikanska dialekterna gîr. Engelskans Tidsperioder ----------------------- Engelskan tillhîr den germanska sprÜkgruppen. Samma som de skandinaviska sprÜken. Det engelska sprÜkets historia kan liksom svenskans, delas in i perioder: Fornengelska (Old English; Anglo-Saxon) Ür 700-1100 Medelengelska (Middle English) Ür 1100-1500 Nyengelska (Modern English; New English) 1500- De angivna tiderna Ñr ungefÑrliga och grÑnserna flytande. LèNEORD ------- Den stîrst delen av Englands sprÜkliga historia utgîrs av mÑngder av inlÜn frÜn olika sprÜk. HÑr fîljer en liten sammanstÑllning med sprÜket, exempel pÜ lÜneord och lite hur de inlÜnades. Keltiska LÜneord - Av Britanniens keltiska befolkning lÜnade anglosaxarna bara ett fÜtal ord. Det torde ha berott pÜ att mÜnga britter dîdades eller flyttade vÑsterut, medan andra blev kvar hos erîvrarna som hustrur eller slaver. Men innan dessa germaner lÑmnade kontinenten, hade de andra kelter till grannar. De Ñldsta keltiska lÜneorden i engelskan, de kontinentalengelska, fîrekommer dÑrfîr ocksÜ i andra germanska sprÜk. FrÜn britterna îvertog anglosaxarna nÑstan bara ortsnamn. Flodsnamn Ñr ofta keltiska, t.ex; Avon, Thames, Severn... Senare inlÜnades de keltiska terrÑngorden bog, crag och glen samt mera speciella ord som brogue, galore, shamroch och tory frÜn iriskan och clan, loch, plaid, slogan och whiskey frÜn hîgskotskan. Latinska LÜneord - OcksÜ frÜn romarna lÜnade anglosaxarna ord redan fîre sin îverflyttning till Britannien. Att de kontinentala latinska lÜneorden, som fîrekommer Ñven i andra germanska sprÜk, Ñr sÜ mÜnga fler Ñn de kontinentala keltiska hÑnger samman med romarnas politiska ledarstÑllning och kulturella îver- lÑgsenhet . Av de ord som inlÜnades kan man tyda att germanerna bara var intresserade av den materiella sidan av romarnas kultur. LÜnen fîrmedlades troligen av romerska kîpmÑn, germanska legionÑrer och funktionÑrer i romersk tjÑnst. Til exempel Ñr veckodagarnas namn îversÑttnings lÜn frÜn latinet. Angolsaxarna ersatte de latinska namnen med germanska. Efter Caesars invasionsfîrsîk 55 och 54 f.kr. hade britterna fÜtt vara ifred fîr romarna i nÑstan 100 Ür, men Ür 43 e.kr. inledde Claudius den romerska erîvringen av britannien, och snart hade romarna lagt under sig nÑstan hela (det nuvarande) England. Men nÑr den stora anglosaxiska invasionen Ñgde rum slutades de latinska orden att anvÑndas. Att britterna skulle ha fîrmedlat nÜgot stîrre antal latinska ord till anglosaxarna Ñr osannolikt. DÑremot upptogs mÜnga latinska ord i samband med kristendomens infîrande. èr 597 sÑndes den store Augustinus och 40 andra munkar till det forna Britannien fîr att omvÑnda de germanska hedningarna. Med hjÑlp av irisk-skotska missionÑrer och kristna germaner pÜ andra sidan kanalen (frÑmst franker) lyckades men pÜ 600-talet vinna anglosaxarna fîr den kristna tron. Nu upptogs ord som Christ, bishop, abbot, alms, altar, candle , martyr, mass, minster, monk, nun, pope och priest. Kristendomens infîrande betydde emellertid att mer Ñn 300-400 latinska ord inlÜnades. Nordiska LÜneord - èr 787 omtalar den anglosaxiska krînikan, att England fÜtt sin fîrsta pÜhÑlsning av vikingar. PÜ 790-talet sÑgs de ha plundrat det (mer eller mindre) berîmda klostret Lindisfarne (Holy Island) utanfîr Northumberland, de skall ocksÜ ha pÜhÑlsat kusterna runt IrlÑnska sjîn. I dessa trakter bosatte sig nordbor - mestadels norrmÑn - redan under 800-talets fîrsta hÑlft. Att anglosaxarna upptog sÜ mÜnga nordiska lÜneord hade flera orsaker. Skillnaden mellan vÑst- och ett nordgermanskt sprÜk var inte stîrre Ñn att en anglosaxare och en skandinav nÜgorlunda kunde fîrstÜ varandra. Vidare var nordborna talrika, de bosatte sig pÜ stora omrÜden, och fortsatte lÑnge att tala sit eget sprÜk. Till skillnad frÜn de latinska lÜneorden upptogs de nordiska muntligen och utgjordes mest av vardagsord. InlÜningen blev inte bara substantiv, adjektiv och huvudverb utan ocksÜ pronomen, rÑkneord, hjÑlpverb och andra smÜord. Antalet nordiska lÜneord i modern engelska har uppgetts vara mellan 800-900 st. En del lÜneord Ñr call, egg, fellow, hit husband, hustings, law, outlaw, skin, take, thrall och wapentake. LÜneorden berîrde omrÜden dÑr anglosaxarna hade nÜgot att lÑra sig av norrmÑnnen, sÜsom krigsvÑsen, skeppsbyggnad, rÑttsvÑsen och fîrvaltning. De nyengelska lÜneorden Ñr ord som eider, fiord, geyser saga, skald, ski, troll, tungsten och viking. Franska lÜneord - Det var inte bara de brittiska îarna som fick pÜhÑlsning av vikingar. NordmÑnnens (Danskarnas) invasion pÜ den franska nordkusten ledde till att Rollo (GÜnge-Rolf) 911 blev erkÑnd som herting av Normandiet. Dessa nordbor fîrfranskades snart. SÜ kunde den engelska kungen Edvard BekÑnnaren (Ja, du gissade rÑtt: Edward the Confessor) sîka stîd hos normandiska riddare mot dansksinnade grupper. NÑr han dog 1066, Blev Harald kung (King Harold), men den dîdes normandiska slÑkting Vilhelm Erîvraren (Yes, du gissade rÑtt igen: William the Conqueror) trÜnade efter tronen. Fîr att kunna besegra den norske kungen Harald HÜrdrÜde vid Stamford Bridge nÑra York hade Harald fÜtt fîrsvaga sina fîrsvarskrafter i sîder, och nÑr han och Vilhelm mîttes vid hastings, segrade normanderna, sedan Harold stupat i striden. SÜ fick England normandiska kungar, som helst Ñgnade sig Üt sitt hemland, i regel hade franska gemÜl, talde franska och undan fîr undan ersatte anglosaxiska (eller anglo-danska) adelsmÑn och andra hîga herrar med fransmÑn. pÜ 1500-talet inlÜnades en del militÑra termer: colonel, pilot, sally, trophy, volley, etc. Inte mindre Ñn 10000 franska lÜnord berÑknas ha upptagits i medelengelskan, av dem lÑr 3/4 Ñnnu vara i bruk. Grekiska lÜneord - NÜgon direkt inlÜning frÜn grekiskan tycks inte ha fîre- kommit i fornengelskan, dock var en del tidiga latinska ord ursprungligen grekiska ord. Det var fîrst under renÑssansen man bîrjade lÜna direkt frÜn grekiskan. Exempel pÜ grekiska lÜnord Ñr: amnesty, climax, crisis critic, dilemma, drama, energy, idyll, museum, cosmos, etc. Som synes Ñr inte engelskan ensam om att ha lÜnat dessa ord. ofta sÑtts ett grekiskt och ett latinskt ord samman till ett. tex, automobile, dictaphone och television. Andra lÜneord - EnglelsmÑnnen lÜnade ocksÜ ord frÜn italienskan. Man lÜnade ord om konst och musik: profile, virtuoso, aria, opera, piano, solo, sonata, trombone ocksÜ orden umbrella och volcano Ñr italienska. Man lÜnade ocksÜ spanska ord: armanda, sherry, tornado, cargo, cigar, guerilla, etc. och portugisiska ord, sÜ som: buffalo, castle, flamingo, pagoda, port, etc. Man har ocksÜ lÜnat ord frÜn: hollÑndska, flamlÑndska, lÜgtyska, hîgtyska, ryska, polska, ungerska, kinesiska, japanska, polynesiska, australiska, eskimÜiska, indianska NÑstan alla ord frÜn dessa sprÜk betÑcknar frÑmmande fîreteelser och Ñr internationella.