--------------------------------------------------------------------------------
                  TEXTEN éR SKRIVEN AV EDDIE JANSSON
--------------------------------------------------------------------------------



         DET ENGELSKA SPRèKETS HISTORIA
         ------------------------------

Det Engelska sprÜket Ñr ett vÑstgermanskt sprÜk, som
talas i Storbritannien, Irland, USA, Kanada, Australien
Nya Zeeland och i mÜnga av de fîre detta brittiska
kolonierna i Afrika och Asien. Engelskan pratas av
c:a 300 miljoner mÑnniskor, och Ñr dÑrmed det mest
talade sprÜket i vÑrlden, efter kinesiskan. Sedan
fîrstavÑrldskriget har dess betydelse som internationellt
sprÜk bara vÑxt. Engelskan har ocksÜ "smittat" av sig
pÜ mÜnga andra sprÜk, inte minst svenskan, den finns
speciellt mycket inom omrÜden som sport, reklam, teknik
och film.

 Engelskan har utvecklats ur det sprÜk som
talades av de germanska folkgrupperna - angler, saxare
och jutar - som pÜ 400-500-talet invaderade britannien.
De kom frÜn den tyska nordsjîkusten och frÜn sîdra
Jylland och de talade nordtyska och skandinaviska
dialekter, vilka vid denna tid inte alls skilde sig
sÜ mycket frÜn varandra. Under slutet av 800-talet
vÑxte ett Fornengelskt skriftsprÜk fram vid kung
Alfreds hov i sydvÑstra England, det var tidigare
Ñn vad som skedde i de andra germanska lÑnderna.
Fornengelskan hade vid denna tidpunkt utvecklat flera
sÑrdrag gentemot ursprungsdialekterna. Den var dock
fortfarande ett rent germanskt sprÜk, som inte skilde
sig mer frÜn de sprÜk som talades pÜ andra sidan nordsjîn
Ñn danskan gîr frÜn svenskan idag. De skandinavier som
frÜn 800-talet till 1000-talet erîvrade och bosatte sig
i de norra delarna av england ("Danelagen",de delar av
England som lîd under dansk lag.) hade dÑrfîr inga som
helst problem att gîra sig fîrstÜdda i sitt nya land.

 De fîrsta fîrÑndringarna i engelskans utveckling kom
under den medelengelska perioden, frÜn den normandiska
erîvringen 1066 till slutet av 1400-talet. Det engelska
sprÜket levde i bîrjan av denna period endast som
folk sprÜk: hovets, adelns och ÑmbetsmÑnnens sprÜk var
alltjÑmt franska. Det fanns dÑrfîr inte lÑngre nÜgon
grogrund fîr ett gemensamt engelskt rikssprÜk. De
regionala dialekterna levde fîrstÜs kvar och utveckaldes
vidare, och i avsaknad av en gemensam rikslikare slipades
dialekterna mot varandra. Engelskans formlÑra fîrenklades
starkt, och den îvriga grammatiken fîrÑndrades jÑmsides
hÑrmed. MÑngder av frÑmmande lÜneord togs upp i sprÜket,
och dÜ sÜklart frÑmst frÜn franskan, men sÑrskilt i de
norra delarna av england togs ocksÜ det skandinaviska
sprÜket upp. Ett gemensamt engelskt skriftsprÜk bîrjade
uppstÜ mot slutet av 1300-talet, i och med att hovet
och administrationen alltmer îvergav franskan, Ett
exempel Ñr Wycliffes bibelîversÑttning och Chausers
Canterburytales. SprÜket i dessa Ñr mycket olikt forn-
engelskan, trots att endast 300 Ür fîrflutit. Chauser
kan lÑsas med nÜgorlunda fîrstÜelse av nutida engelsmÑn,
medan kung Alfreds fornengelska Ñr ett helt frÑmmande sprÜk.

De stîrsta fîrÑndringarna inom engelskan under den nyengelska
perioden frÜn slutet av 1400-talet har gÑllt uttalet.
Dessutom har en del nya grammatiska fîreteelser uppkommit,
sÜsom 'do' omskrivning vid progressiv form: is stitting.
Den engelska stavningen Ñr Ülderdomlig. Den Ñr i stort
sett likadan som de former som anvÑndes av den engelska
boktryckarkonstens fader, Caxon. Under 1700-talet har
praktiskt taget inga fîrÑndringar i stavningen skett.

Det engelska sprÜket rîjer Ñnnu sitt germanska ursprung
genom dess ordbîjning och ordform, och sÜ gott som
alla sprÜkets vanligaste ord éR av germanskt ursprung.
Men en mÑngd allmÑnt brukliga ord Ñr inlÜnade frÜn
franskan under den medelengelska tiden, och det mesta
av det litterÑra och vetenskapliga ordfîrrÜdet kommer
frÜn latinet och i viss mÜn frÜn grekiskan. Stora delar
av detta ordfîrrÜd har nu, till stor del tack vare
engelskans vÑrldssprÜksstÑllning, blivit internationella.
I ett engelskt lexicon av medelstorlek (ca 100000 ord)
Ñr ungefÑr 60 procent av uppslagsorden av latinsk ursprung.
Fîrekomsten av sÜ mÜnga latinska och franska lÜneord gîr
att man ofta kan vÑlja mellan ett folkligare germanskt
och ett lite mer litterÑrt latinskt uttryck.

Det brittiska rikssprÜket, standard English, bygger
betrÑffande uttalet, i huvudsak pÜ sprÜkbruket hos de
bildade îverklasserna i sîdra england. Fram till 1900-talets
bîrjan var det sprÜk som talades vid de fîrnÑmsta privat-
skolorna och vid Oxford och Cambridge som satte normerna.
Men efter andra vÑrldskriget har denna sprÜkvariants
prestige nÜgot bleknat. Regionala varianter av rikssprÜket,
frÑmst dÜ londonomrÜdets, har fÜtt îkat anseende.
Dialektala fîrÑndringar inom sprÜket Ñr i england,
liksom i andra lÑnder, stîrst i de lÑgre socialgrupperna.

 Den Amerikanska Engelskan
 -------------------------

Den amerikanska engelskan skiljer sig betrÑffande skrift-
sprÜket mycket lite frÜn den brittiska. PÜ nÜgra punkter
har man modifierat stavningen, st t.ex. stavas Ñndelsen
-our i regel -or. Uttalet av den amerikanska engelskan
Ñr Ütminstone bland de bildade skikten fîrvÜnande enhetligt.
Den mest spridda varianten, som nog kan betraktas som
amerikansk standard, brukar kallas general American.
Avvikande huvuddialekter Ñr Southern, utmÑrkt av en
"sjungande" intonation ("Southern drawl"), och New England
varianten, som ligger mycket nÑra den brittiska standard-
engelskan. Det finns ingen som helst anledning att kalla
den amerikanska engelskan fîr ett sÑrskilt sprÜk.
MÜnga brittiska dialekter - exempelvis den folkliga
londondialekten cockney - avviker mer frÜn standardengelskan
Ñn de nyss nÑmnda amerikanska dialekterna gîr.

 Engelskans Tidsperioder
 -----------------------

Engelskan tillhîr den germanska sprÜkgruppen. Samma som de
skandinaviska sprÜken. Det engelska sprÜkets historia
kan liksom svenskans, delas in i perioder:

 Fornengelska  (Old English; Anglo-Saxon) Ür 700-1100
 Medelengelska (Middle English)           Ür 1100-1500
 Nyengelska    (Modern English; New English) 1500-

De angivna tiderna Ñr ungefÑrliga och grÑnserna flytande.

               LèNEORD
               -------

Den stîrst delen av Englands sprÜkliga historia utgîrs
av mÑngder av inlÜn frÜn olika sprÜk. HÑr fîljer en
liten sammanstÑllning med sprÜket, exempel pÜ lÜneord
och lite hur de inlÜnades.

 Keltiska LÜneord -

Av Britanniens keltiska befolkning lÜnade anglosaxarna bara
ett fÜtal ord. Det torde ha berott pÜ att mÜnga britter
dîdades eller flyttade vÑsterut, medan andra blev kvar hos
erîvrarna som hustrur eller slaver. Men innan dessa germaner
lÑmnade kontinenten, hade de andra kelter till grannar. De
Ñldsta keltiska lÜneorden i engelskan, de kontinentalengelska,
fîrekommer dÑrfîr ocksÜ i andra germanska sprÜk.

 FrÜn britterna îvertog anglosaxarna nÑstan bara ortsnamn.
Flodsnamn Ñr ofta keltiska, t.ex; Avon, Thames, Severn...
Senare inlÜnades de keltiska terrÑngorden bog, crag
och glen samt mera speciella ord som brogue, galore,
shamroch och tory frÜn iriskan och clan, loch, plaid,
slogan och whiskey frÜn hîgskotskan.

 Latinska LÜneord -

OcksÜ frÜn romarna lÜnade anglosaxarna ord redan fîre sin
îverflyttning till Britannien. Att de kontinentala latinska
lÜneorden, som fîrekommer Ñven i andra germanska sprÜk,
Ñr sÜ mÜnga fler Ñn de kontinentala keltiska hÑnger samman
med romarnas politiska ledarstÑllning och kulturella îver-
lÑgsenhet . Av de ord som inlÜnades kan man tyda att
germanerna bara var intresserade av den materiella sidan
av romarnas kultur. LÜnen fîrmedlades troligen av romerska
kîpmÑn, germanska legionÑrer och funktionÑrer i romersk
tjÑnst. Til exempel Ñr veckodagarnas namn îversÑttnings
lÜn frÜn latinet. Angolsaxarna ersatte de latinska namnen
med germanska. Efter Caesars invasionsfîrsîk 55 och 54 f.kr.
hade britterna fÜtt vara ifred fîr romarna i nÑstan 100 Ür,
men Ür 43 e.kr. inledde Claudius den romerska erîvringen
av britannien, och snart hade romarna lagt under sig nÑstan
hela (det nuvarande) England. Men nÑr den stora anglosaxiska
invasionen Ñgde rum slutades de latinska orden att anvÑndas.
Att britterna skulle ha fîrmedlat nÜgot stîrre antal latinska
ord till anglosaxarna Ñr osannolikt.
 DÑremot upptogs mÜnga latinska ord i samband med kristendomens
infîrande. èr 597 sÑndes den store Augustinus och 40 andra
munkar till det forna Britannien fîr att omvÑnda de germanska
hedningarna. Med hjÑlp av irisk-skotska missionÑrer och
kristna germaner pÜ andra sidan kanalen (frÑmst franker)
lyckades men pÜ 600-talet vinna anglosaxarna fîr den kristna tron.
Nu upptogs ord som Christ, bishop, abbot, alms, altar, candle
, martyr, mass, minster, monk, nun, pope och priest.
 Kristendomens infîrande betydde emellertid att mer Ñn 300-400
latinska ord inlÜnades.

 Nordiska LÜneord -

èr 787 omtalar den anglosaxiska krînikan, att England fÜtt sin
fîrsta pÜhÑlsning av vikingar. PÜ 790-talet sÑgs de ha plundrat
det (mer eller mindre) berîmda klostret Lindisfarne (Holy Island)
utanfîr Northumberland, de skall ocksÜ ha pÜhÑlsat kusterna
runt IrlÑnska sjîn. I dessa trakter bosatte sig nordbor -
mestadels norrmÑn - redan under 800-talets fîrsta hÑlft.
 Att anglosaxarna upptog sÜ mÜnga nordiska lÜneord hade
flera orsaker. Skillnaden mellan vÑst- och ett nordgermanskt
sprÜk var inte stîrre Ñn att en anglosaxare och en skandinav
nÜgorlunda kunde fîrstÜ varandra. Vidare var nordborna talrika,
de bosatte sig pÜ stora omrÜden, och fortsatte lÑnge att
tala sit eget sprÜk. Till skillnad frÜn de latinska lÜneorden
upptogs de nordiska muntligen och utgjordes mest av vardagsord.
InlÜningen blev inte bara substantiv, adjektiv och huvudverb
utan ocksÜ pronomen, rÑkneord, hjÑlpverb och andra smÜord.
Antalet nordiska lÜneord i modern engelska har uppgetts vara
mellan 800-900 st. En del lÜneord Ñr call, egg, fellow, hit
husband, hustings, law, outlaw, skin, take, thrall och
wapentake. LÜneorden berîrde omrÜden dÑr anglosaxarna hade
nÜgot att lÑra sig av norrmÑnnen, sÜsom krigsvÑsen,
skeppsbyggnad, rÑttsvÑsen och fîrvaltning.
 De nyengelska lÜneorden Ñr ord som eider, fiord, geyser
saga, skald, ski, troll, tungsten och viking.

 Franska lÜneord -

Det var inte bara de brittiska îarna som fick pÜhÑlsning
av vikingar. NordmÑnnens (Danskarnas) invasion pÜ den
franska nordkusten ledde till att Rollo (GÜnge-Rolf) 911
blev erkÑnd som herting av Normandiet. Dessa nordbor
fîrfranskades snart. SÜ kunde den engelska kungen Edvard
BekÑnnaren (Ja, du gissade rÑtt: Edward the Confessor)
sîka stîd hos normandiska riddare mot dansksinnade grupper.
NÑr han dog 1066, Blev Harald kung (King Harold), men den
dîdes normandiska slÑkting Vilhelm Erîvraren (Yes, du
gissade rÑtt igen: William the Conqueror) trÜnade efter tronen.
Fîr att kunna besegra den norske kungen Harald HÜrdrÜde
vid Stamford Bridge nÑra York hade Harald fÜtt fîrsvaga sina
fîrsvarskrafter i sîder, och nÑr han och Vilhelm mîttes vid
hastings, segrade normanderna, sedan Harold stupat i striden.
SÜ fick England normandiska kungar, som helst Ñgnade sig
Üt sitt hemland, i regel hade franska gemÜl, talde franska
och undan fîr undan ersatte anglosaxiska (eller anglo-danska)
adelsmÑn och andra hîga herrar med fransmÑn.
pÜ 1500-talet inlÜnades en del militÑra termer: colonel,
 pilot, sally, trophy, volley, etc.
Inte mindre Ñn 10000 franska lÜnord berÑknas ha upptagits
i medelengelskan, av dem lÑr 3/4 Ñnnu vara i bruk.

 Grekiska lÜneord -

NÜgon direkt inlÜning frÜn grekiskan tycks inte ha fîre-
kommit i fornengelskan, dock var en del tidiga latinska
ord ursprungligen grekiska ord. Det var fîrst under
renÑssansen man bîrjade lÜna direkt frÜn grekiskan.
Exempel pÜ grekiska lÜnord Ñr: amnesty, climax, crisis
critic, dilemma, drama, energy, idyll, museum, cosmos, etc.
Som synes Ñr inte engelskan ensam om att ha lÜnat dessa ord.
ofta sÑtts ett grekiskt och ett latinskt ord samman till ett.
tex, automobile, dictaphone och television.

 Andra lÜneord -

EnglelsmÑnnen lÜnade ocksÜ ord frÜn italienskan. Man lÜnade
ord om konst och musik: profile, virtuoso, aria, opera,
piano, solo, sonata, trombone ocksÜ orden umbrella och
volcano Ñr italienska.
 Man lÜnade ocksÜ spanska ord: armanda, sherry, tornado,
cargo, cigar, guerilla, etc. och portugisiska ord, sÜ som:
buffalo, castle, flamingo, pagoda, port, etc.
Man har ocksÜ lÜnat ord frÜn: hollÑndska, flamlÑndska,
lÜgtyska, hîgtyska, ryska, polska, ungerska, kinesiska,
japanska, polynesiska, australiska, eskimÜiska, indianska
NÑstan alla ord frÜn dessa sprÜk betÑcknar frÑmmande
fîreteelser och Ñr internationella.